linnea borgcrantz

Det sägs att man är som mest kreativ när man ligger på gränsen till ett mentalt sammanbrott. Det kan mycket väl stämma och jag tänkte därför passa på att skriva något riktigt kreativt nu när jag ändå är där.

... Humdidum....

Nu blev jag faktiskt lite besviken. Fingrarna lever inte alls sitt eget liv och skapar inte heller filosofiska utsvävningar om varför bollen är rund och inte fyrkantig och huruvida upp egentligen är ned och.. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Järnspikar. Ska det bli någon text överhuvudtaget får jag nog krama det sista ur min redan överhettade hjärna.

Ett exempel på hur nära min hjärna är att självantända och spridas över hela Götet är ett uttalande från mig tidigare idag. Jag och Mirella satt nere i mikroskoperingssalen och skrev på vårt dugga-arbete som ska redovisas på måndag. Vissa meningsskiljaktigeter uppstod ganska snart då Mirella ansåg att jag har en tendens att sväva ut och göra onödigt långa meningar när jag kan korta ned dem och jag skulle visa hur tråkigt det låter med korta meningar:

Men allvarligt Mirella. Hur bra låter det egentligen om man säger "Näbbmusen är världens största däggdjur. Näbbmusen lever i hålor i marken. Näbbmusen.."

Jag fortsatte lite till varpå Mirella ställer sig frågande till påståendet att näbbmusen är världens största däggdjur och lever i hålor i marken. Det var något jag trodde varenda kotte visste. Näbbmusen har dock vissa problem när det gäller att gräva ned sig eftersom den trots allt är världens största däggdjur. Nä, för er som inte förstod så skojade jag bara. Näbbmusen är inte världens största däggdjur. Vi konstaterade att det var tur att jag inte läser till vetrinär.

"Va? En näbbmus? Men kära du, det här är smådjursavdelningen.."

Linnea Borgcrantz,
(in?)sane

Välkomna kära läsare!

Ännu ett år till ända, ännu ett nytt år. Jag såg tillbaka på året som gått och kände mig stolt över mig själv eftersom jag blivit så duktig på att uppdatera bloggen. Jag trodde på allvar att jag skulle slå nytt rekord, men icke. 0,75 blogginlägg i månaden. Hmm..

Förresten, kommer ni ihåg hur jag skrev att jag såg ut när jag skulle börja läsa förra året? Det där med att jag ville bli fin och färgade ögonfransarna, men även råkade färga huden under ögonen? I vilket fall, här kommer ett bildbevis.



Linnea Borgcrantz,
med rent och väldoftande hår

Godkväll och välkomna!

”Men seså lilla vän. Vad heter du då?”
Jag vägrar svara och tittar stumt ner i barrgolvet. Efter diverse försök att få mig att säga vad jag önskar mig och vad jag heter står Johanna bakom mig och stampar. Till slut tar tålamodet slut och hon knuffar undan mig.
”Hon heter Linnea och jag heter Johanna. Hit med godispåsarna.”

Hur som helst har någon vänlig själ dock uppmärksammat vår saknad och beslutat sig för att återuppta gamla traditioner. Mamma stressade för julmarknaden började ett och klockan var nu fem i och hur i hela friden skulle vi hinna? Skynda, skynda! Fem över ett kommer vi ut i ett folktomt Förslöv och jag och Andreas börjar fundera på om vi missat allt och om folk har sprungit tillbaka in i sina stugor. ”Klara, färdiga, gå!” .. och där var julmarknaden över, ungefär. Det skulle dock visa sig att vi inte missat någonting överhuvudtaget. I Förslöv fanns i söndags ett stånd där de sålde julkransar, en öppen loppisbutik och ett korvstånd.  Utöver detta hade brandstationen öppet hus och det var här saker hände. The place to be alltså.

Johanna hade tagit på sig rökdykarmasken och satt i brandbilen. Matilda kunde inte motstå nyfikenheten och klättrade upp. Hennes snälla syster skulle hjälpa henne att få på rökdykarmasken och försökte trycka ned den över huvudet på Matilda utan framgång. Det enda som hände var att Matilda skrek lite på sin hjälpsamma syster och självantändes av irritation. Vilken tur att vi var på en brandstation. Hur som haver fick Matilda på sig masken till slut. Slutet gott allting gott. Eller?

Godkväll och välkomna in i elden!

Linnea Borgcrantz,
för alltid trogen tändstickor



"Nalle Puh och hans vänner har tagit ställning"
Själv vaccineras man på tisdag.

Här är några bilder på lägenheten. Väldigt kalt och tomt än så länge, men vi ska måla om och sätta upp lite tavlor.
(OBS! notera de tända ljusen. Jag lyckades till slut.)

      

Välkomna tillbaka, kära läsare!
(ÄNTLIGEN! Uppdatering!)

Nu sitter jag här igen, redo att blottlägga alla mina hemligheter och offentliggöra mina tankar och funderingar. Nä, jag har inte så många hemligheter och mina tankar är trots allt inte särskilt smaskiga ändå. Ni hade förmodligen inte ens orkat läsa hälften och av det ni orkat läsa hade ni inte förstått mer än orden.

Idag är i alla fall ingen bra dag och jag tänkte därför skriva en lista över mina I-landsproblem.

Linnea Borgcrantz,
hungrig och tjurig, men med rena underkläder

Godmorgon alla kära läsare!

Jag sitter just nu på det biomedicinska biblioteket i Göteborg för att stilla er hunger efter uppdateringar. Jag blir gång på gång hemskt medveten om avsaknaden av internet i min tillfälliga lägenhet och har nu faktiskt en anledning till den dåliga uppdateringen.

Som många vet har jag nu börjat den fem och ett halvt år långa utbildningen till läkare. Nu vet många också att jag är ganska fåfäng och det är något som knappast har förändrats på grund av att jag blivit antagen. Dagen innan uppropet bestämde jag mig för att färga ögonfransarna då jag ville bli lite fin. Mina ögonfransar blev precis som väntat mörkare, men något jag inte räknat med var att jag även skulle komma att färga huden under ögonen. Lagom till terminsstart skulle jag alltså se ut som att jag blivit misshandlad och som alla kan förstå fick jag panik. Paniken resulterade i desperata försök att få bort 40-dagars mascaran från huden och jag lyckades få bort en del. Huden medföljde dessvärre och jag fick istället även sår under högerögat. Nu hade jag både sår och något som såg ut som resultatet av ett slagsmål. Härlig start!

Den första veckan gick fort och passerade utan några större missöden. Var dock i tidsnöd en dag och sprang hela vägen upp till Hvillan då vi skulle äta där innan vi skulle vidare. Jag rusar svettig in och blir väldigt vänligt bemött av Columna som håller i vår inspark. Jag får en drink och en lapp på ryggen, men börjar ana oråd då jag inte känner igen någon och dessutom inte har anmält mig till evangemanget. Det visade sig att det inte alls var läkarnas inspark utan logopedernas. Det hela finns dessutom förevigat på bild eftersom jag blev fotograferad när jag anlände. Helt misslyckat var ju detta ändå inte eftersom jag fick en drink. En bra början på kvällen! Man borde kanske springa fel fler gånger och sedan ha hela kvällen gjord?

Vi kom hem från en ö ute i Göteborgs skärgård häromdagen och jag kände att det skulle bli skönt att vara lite ensam. Tjohoppsan. Vad gör man egentligen när man är ensam? Det var skönt i en halvtimme innan tristessen blev alltför påtaglig. Jag försökte då måla av mig själv, men gav upp det ganska fort eftersom jag inte hade någon spegel och hur skulle ett självporträtt någonsin kunna göra mig rättvisa? Efter detta la jag patiens med mig själv, men det minskade inte heller min rastlösthet. Jag började då telefonterra alla i min kontaktlista, men till slut fanns det inte många kvar att ringa till. Det var inte heller alla som svarade och jag är väldigt besviken på dessa människor som inte vaktar telefonen nu när jag bor ensam. Jag höll på att gå under i min ensamhet! SMS är otroligt tråkigt, men jag började då sms-terra folk istället. En i min klass blev väldigt medveten om mitt synnerligen miserabla tillstånd då jag höll honom uppdaterad genom att ideligen skicka långa sms utan något innehåll av vikt överhuvudtaget. Stackarn. Dessa sms höll mig emellertid från att bli galen. Det slutade med att jag tog spårvagnen ned till Fokus för att handla mat och film. Jag gjorde sedan broccoli-skink-fetaostpaj och avslutade med en kladdkaka som jag inte orkade äta upp när jag väl var färdig. Jag har inte heller sett Die Welle än.

Hoppas att allt är bra med er, kära läsare. Har ni tråkigt någon dag så tänk på hur tråkigt andra har det och hur lyckligt lottade ni är som inte har det lika tråkigt som vissa andra. Tänk på den stackars läkarstudenten i Göteborg som varken har internet eller tv. Jag har radio. Och mobiltelefon. Håll telefonen nära!


Linnea Borgcrantz, fortfarande vid sina sinnens fulla bruk

Saker och ting förändras aldrig, där min oförmåga att uppdatera bloggen regelbundet är ett givet exempel. Nu finns det fortfarande några som hänger kvar trots detta, och det är jag väldigt tacksam för. Ni som vill ha lite mer regelbundna uppdateringar är välkomna att ringa mig på min synnerligen bristfälliga mobil. Får ni knepiga sms från mig så beror det på att den har blivit gammal nog att bryta sig loss och börja leva sitt eget liv. I tisdags fick den tydligen för sig att skicka sms till den första personen i min kontaktlista. A blev nog väldigt glad när han fick över femton meddelanden som var antingen tomma eller med den intetsägande bokstaven "K". Jag undrar hur han tolkade dem. Fylle-sms klockan halv sju en tisdagskväll eller ett otroligt dåligt raggningsförsök? Han har inte svarat än. Jag väntar spänt.

Jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv häromdagen (usch ja, där finns mycket att ta tag i, bokstavligt talat) och försöka komma igång lite. M satt framför datorn och jag frågade om hon ville ut och få andnöd, samt chockas på grund av detta, men hon var inte intresserad och jag fick ge mig ut utan något mentalt stöd (läs: någon som flåsar nästan lika mycket som jag och därmed gör mig lite glad under denna ångestfyllda jogging). Jag kände mig ändå på gott humör och satte igång mp3n, varpå "The End of my Existence" spelas på högsta volym. Verkligt uppmuntrad satte jag igång, beredd på både andnöd och mjölksyra. Jag behövde inte vänta alls särskilt länge på någotdera (strax efter det att jag passerat uppfarten till vårt hus), vilket egentligen är bra, för det innebär att jag har väldigt god självkännedom. R bor längs med vägen och jag bestämde mig för att titta förbi (läs: få en anledning att stanna och andas), då jag ändå sprang (kröp) förbi deras hus. När en technoversion av låten "Harder, better, faster, stronger" kom gav jag upp och började gå, istället för att springa uppför backen utanför deras hus.

Nu ska jag skriva ett arbete som hör till etik och livsfrågor, där jag ska försöka förstå vilken verklighetssyn som står i centrum hos valfri filosof, författare, kompositör eller konstnär, samt undersöka hur detta påverkat hans eller hennes konstnärliga prestation. Ja, det är lika spännande som det låter.

God morgon kära läsare!

Ett helt år har gått sen förra året och nog har vi alla förvånats över något som skett under året. Livet blir aldrig som man tänkt sig! En kort resumé över året som gått och jag har säkerligen glömt det mesta, då mitt minne inte är som det alltid varit. Åren går snabbt och mitt minne försvinner ännu snabbare.

Årets pinsamma:

Jag skulle hem till R för första gången och jag var nervös och stressad. "Gå du in i duschen, så tar jag och skriver ut kartan", säger pappa och jag är noggrann med att peka på skärmen och visa att R faktiskt redan har skickat en karta. Jaja, skynda dig nu då. Han viftar bort mig och jag rusar in i duschen. Ett tag senare sitter vi i bilen och pappa kör fram till ett hus som verkligen inte ser ut som jag hade föreställt mig. Nä, men det här kan ju inte stämma, säger jag tvivlande och låter blicken fara över gården som är fylld med skrot och bråte. Joo, det är visst här, svarar han tvärsäkert och försöker mer eller mindre knuffa mig ut ur bilen, då han vet att jag egentligen bara hade velat slänga mig i baksätet och gömma mig, som den fegis jag är. Med darriga ben kliver jag ut ur bilen och tvingar mig själv att gå fram till dörren och plinga på, varpå en väldigt sunkig, någorlunda ung kille öppnar. Bor här någon R.P? frågar jag tvivlande och han tittar på mig med rynkade ögonbryn och ser väldigt skeptisk ut, men säger att ja, här bor en R.P,, varpå han går för att hämta honom. Det är här, mimar jag till pappa och nickar på huvudet, samtidigt som jag viftar lite med ögonbrynen och pekar in. Pappa vinkar tillbaka och kör därifrån. Jag står i hallen och börjar ta av mig skorna, samtidigt som en liten tjej står i vardagsrummet och stirrar på mig, vilket jag finner väldigt konstigt, med tanke på att han faktiskt inte har någon lillasyster i den åldern. Killen kommer tillbaka med någon jag aldrig sett förr. Eh.. Är det du som är R.P....? frågar jag och känner färgen stiga i ansiktet. Ja, svarar han. Oj... då har jag nog... hamnat fel...

Årets värsta:

Johanna, helt klart. Jag förstår inte hur man kan sparka på någon som ligger, och särskilt inte när man är fler. Och särskilt inte i huvudet. Och det blir ännu värre när personen som ligger ner faktiskt är tjej. Fy fan. Jag blir mörkrädd.

Årets jobbhändelse:

Världen är suddig och jag håller mig krampaktigt fast i den stillastående trucken, samtidigt som jag halvsitter ner och väntar på nästa anfall. Jag andas snabbare och snabbare och efter en djup inandning håller jag andan och försöker kväva även nästa, varpå hela kroppen skälver till och jag hamnar ännu längre ner mot golvet. Någon kommer rusandes mot mig och jag känner att det är bra med nysattacker, så jag reser mig upp och ser min chef. "Herregud, Linnea!! Hur mår du?! Vad hände?!" Hände? Jag nös. Jag gillar inte att spraya ner allt i min närhet, men efter att ha skrämt livet ur chefen som trodde att jag höll på att dö, kom jag fram till att jag nog inte borde försöka kväva mina nysningar.

Årets blogg:

Min egen. Självklart! De som säger att det är Blondinbella har fel. Bara för att hon har fler läsare och sponsorer betyder det inte att det är hennes som är årets blogg. Jag kan minsann sponsra mig själv och gå runt ändå (..med mina två trogna läsare). SLÅ DET!

Årets soffpotatis:

Benen känns tunga som bly och långt, långt därframme skymtar kortlinjen. Konstgräs, konstgräs så långt ögat når och jag inser att jag är allergisk mot konstgräs, eftersom jag känner metallsmak i munnen, samtidigt som någon har knutit igen min luftstrupe, så att jag inte får tillräckligt med luft. Jag andas så tungt så att det känns som att hela Förslöv borde höra mina andetag, och den där förbannande runda, vita saken framför mina fötter lever sitt eget liv  och gör att jag måste springa minst dubbelt så långt.

Stolt basunerar jag ut att jag har börjat på fotboll igen och att jag minsann ska bli vältränad och superduktig, men efter några katastrofala träningar där jag mer eller mindre snubblar på bollen och halvt kräks efter att ha sprungit tjugo meter inser jag inte spelar på hemmaplan, och kryper hem för att kurera mig mot träningsvärken i sisådär några år.

Årets måltid (eller kanske fjolårets):

Årets måltid blir helt klart pizzan jag och Matilda tryckte i oss. Osten var jättegod, även om den inte smälte och fortfarande var smulig och knaprig efter att ha varit i ugnen tjugo minuter längre än vad den egentligen skulle vara. Den hade tydligen varit i frysen ungefär ett år längre än vad den skulle ha varit också..

Årets läskigaste:

En halv lins, där den andra halvan sitter kvar någonstans i ögat. Läs "Obehag" (2008-01-23) för en längre redogörelse.

Årets citat:
- Oj, vilka stora tänder..
 - Tyst Maurice!! Nu har du förolämpat missfostret!!
                     och..
- Vill du ha svamp?

Årets personlighet:

Bildläraren Jerker. Han måste vara den mest ogillade läraren på skolan, men jag tycker att han är helskön! Jag kommer aldrig att glömma lektionen när vi skulle rita porträtt och varken fick lyfta pennan eller titta på pappret, och tvingades förbruka en halv regnskog, eftersom vi skulle göra femtioelva försök. Det bästa var att två personer fick IG på uppgiften. Hur kan man ge IG på en sån uppgift? Nä, Jerker är i en klass för sig. Cred till Matilda H som skämtade och faktiskt lyckades få honom att skratta.

"Det här ser ut som en mindre arg version av Hitler"

... och när han väl försöker ge en komplimang...:

"Här ser man att det börjar likna mig"

"Det där är Leonora"

Årets pappa:

Ett utdrag ur süsterüsters blogg (http://www.matildaborgcrantz.blogg.se/) beskriver detta bäst:
"Jag hade ett av mina "jag är sötast i världen"-anfall och satt och frågade pappa om han fick många komplimanger för sin söta bebis när jag var liten, och vet ni vad han svarar?!
- Alltså, jag är ju den enda som är ärlig. Bebisar är ju skitfula!
Jag tappar hakan och Linnea gapskrattar. Jag frågar om han tycker att Måns (vår kusin) är ful och han fortsätter:
- Nej, alltså de blir ju söta efter ett tag. När de fått form, men innan dess är de ju bara som små amöbor. 
Sedan säger jag att tänk vad hemskt det hade varit om han och mamma hade fått ett barn som vad missbildat också, eftersom han tycker att de är fula som "normala" bebisar. Då säger han: 
- Vi fick ju Linnea."

Årets teater:

Skogens konung och släkten Borgcrantz's stolthet, älgen, äntrar scenen och vi håller alla andan. Nu, det är nu, nu gäller det. Den stolta älgen tittar först åt ena hållet, och skogens övriga invånare som tagit plats bakom henne duckar. Älgen vänder huvudet åt andra hållet och djuren på andra sidan dukar och böjer sig ner för att inte få hennes stora horn i huvudet. Älgen är hur bra som helst. Skogens konung. Jajamensan.

Johanna spelade älg i Klaes Klättermus och hela familjen Borgcrantz var på plats för att beskåda vår teaterapa (teaterälg?). Nervositeten var påtaglig när Johanna skulle iväg på premiären, vilket är fullt förståeligt. Fyra repliker - vad kan gå fel? Alla fyra repliker, that is. Förra gången hon spelade teater hade hon en replik, vilken hon glömde. Men allt gick bra och hennes solo var ännu bättre. Broadway nästa!

Årets Luciafirande:
Familjen Borgcrantz firar Lucia: Johanna tjurar för att hon inte fick någon bra plats, pappa håller på att välta krubban och mamma placerar sig långt ifrån oss, där den officiella anledningen är att hon inte får plats på bänkraden*. Men någon saknas! Vem? 5 poäng till den som gissar rätt!

Dörrarna öppnas och alla vänder sig om för att få en skymt av ett Luciatåg som kan få en att tappa andan. Den vackraste och längsta av dem alla går först, och jag blir stolt över att det är min syster som har kronan på huvudet och det röda bandet i midjan. Men vad nu? En meter, två meter, tre meter.. Matilda springer fram längs gången och lämnar sitt luciatåg långt bakom sig. Håret på åskådarna som sitter längst ut mot mittgången fladdrar till av vinddraget när hon ångar förbi och vi försöker få en skymt av henne där hon försöker slå världsrekordet på 100 meter. Hon placerar sig längst fram och väntar in sitt luciatåg, varpå de kör igenom den vanliga repertoaren. Gå långsamt Matilda, försöker jag tänka över till henne, men vi har inte tränat på telepati och hon springer än en gång mot dörrarna. Det visade sig att det droppade stearin i håret - inte att hon hade en blåslampa i rumpan. Men det var väldigt fint och Matilda var en fin Lucia. Jag hade också sprungit om hett stearin hade droppat i mitt hår. Sådan lillasyster, sådan storasyster, eller något. Jag har bara aldrig fått chansen att springa längs med mittgången. Jag får nog göra det utan publik.

* Nu låter det som att mamma har ätit alldeles för mycket julmat, men det var inte hennes fel. Inte mitt heller, ska tilläggas. Det var helt enkelt bänkraden som var för liten.

Mina tankar går till den unga tjej som idag blev hotad och verbalt misshandlad och som förmodligen även hade blivit slagen av sin uppenbarligen mentalt instabile pojkvän. Mina tankar går även till oss som såg och hörde, men som vände bort blicken och inte ingrep. Var är vårt civilkurage? Var är vår heder, vårt samvete? Vi väljer att blunda för att vi anser att detta gör att vi inte behöver försätta oss i en obehaglig situation där utgången är oviss. Utgången hade dock inte behövt vara så osäker - det är vi åskådare som avgör den. Det är vi som accepterar våldet genom att se mellan fingrarna. Det som får oss osäkra på om vi vågar ingripa, om vi vågar säga nej, är rädslan då risken för att själv bli nedslagen är överhängande. Svaret som besvarar rädslan är att vi ser hur andra reagerar. Om det där hade varit jag, om jag hade ingripit, hade någon annan hjälpt till eller hade jag varit ensam mot någon till synes utan hämningar? Frågan tåls att diskuteras och frågan måste diskuteras, tas upp i klassrummen och i tidningar för vi kan och får inte vara ensamma när det gäller att bekämpa våldet. Vi måste tillsammans stanna upp och fundera över vad som är rätt och vad som är fel. Vi måste våga säga nej.

Jag har som tjej alltid varit invaggad i en falsk säkerhet där jag så naivt trott att jag på grund av min fysiska underlägsenhet skulle vara skyddad från våld. Så fel jag hade. Verkligheten blev brutalt påtaglig när jag kom hem en lördagsförmiddag och slog mig rätt i solarplexus. Johanna ligger i källaren, hon har förmodligen hjärnskakning. Va?! Hon blev misshandlad igår. VA?! De sparkade henne i huvudet flera gånger. Min lillasyster, min älskade, underbara och fantastiska lillasyster hade blivit misshandlad av inte en, utan flera killar och detta trots sitt kön och trots att hon egentligen inte var inblandad i bråket. Någon lyckades tack och lov dra henne därifrån innan hon blev allvarligt skadad, men hade jag varit i närheten, hade jag sett någon ge sig på någon av mina närmsta, kan jag lova er att blod är milslångt tjockare än vatten. Påföljderna då, frågar ni er nu. Jag frågar mig själv samma sak. Polisanmälan från hennes sida, självklart, men mer då? Vakterna slängde ut dem som bråkat, men tog inga namn. Ingen kan säga vilka det var och det finns inga signalement. Det enda som fanns kvar av misshandeln var hennes sönderslagna knän och händer, mörka färgskiftande, svullna kinder och hjärnskakning. Vad sänder detta ut för signaler till dem som bråkar inne på diskoteken och nattklubbarna? - Här inne råder inte samhällets lagar. Här inne är straffet för misshandel en kväll utanför portarna.

Den unga tjejen hade kunnat vara vem som helst av oss och hade det kunnat vara din lillasyster som kom hem med hjärnskakning och jag kan lova er att ni inte hade varit glada på dem som såg, men inte ingrep. Samhället är på väg mot total ignorans där vi är helt utelämnade åt oss själva och där den starkaste överlever. Låt oss vända utvecklingen. En ensam människa kan inte förändra världen, men tillsammans kan vi åtminstone försöka och visa att vi inte accepterar våld.

Människor kommer och går i våra liv; vissa stannar längre, andra tittar bara hastigt förbi, men vi är alla utelämnade åt dessa statister, biroller och huvudaktörer i vårt livs historia. Vad vissa kallar slumpen, kallar andra för ödet, men en sak är säker, och det är att våra liv knappast hade sett likadana ut, ifall vi inte mött alla de människor vi möter på vår väg.

Vi sitter hemma i våra tv-soffor, med dörren vidöppen för att kaffelukten ska spridas och locka mystiska och spännande personligheter att kliva in i våra liv. Vi går på fester, med fiskespöna i högsta hugg, i väntan på att kunna håva in storfångsten som ska förändra allt. Vi dränker oss själva i parfym, fixar håret i timmar och väljer kläder flera gånger om, för att använda oss själva som lockbete. Men aldrig lockar kaffeångorna, och aldrig nappar mer än små abborrar, som inte räcker till i längden. Besvikna lägger vi undan näten och häller ut det kalla kaffet, innan vi lägger oss i en säng som känns lika kall och vidsträckt som Sibirien, medan tankarna snurrar. För var dag som går, blir vi mer säkra på att vi kommer att dö som ensamma gamla nuckor och ungkarlar, som för länge sedan slutat uppfylla första delen av ordet. Jag har också känt mig ensammast i världen - vi har alla någon gång känt oss ensammast i världen. Men helt plötsligt, när vi minst anar och när vi slängt våra värdelösa fiskenät och fiskespö, knallar någon in i vårt liv, helt omedveten om vilka gigantiska avtryck denna någon kommer att lämna i vårt liv.

Han läste historia med min klass, och några heta, trånande blickar över klassrummet var inte att tala om. Jag är inte ens säker på om vi överhuvudtaget hälsade på varandra. Han var med på en kompis fester, och även här var avsaknaden av de heta, trånande blickarna total. Över ett år senare närmade sommarlovet sig, och det var fester överallt och mest hela tiden, vilka vi med glädje gick på, medvetna om att sommaren stod för dörren. Ett madison - en försvunnen kompis: Ett ensamt och vilset jag, som letade efter den försvunna kompisen och blev allt mer desperat, och en någon som jag visste vem det var, men aldrig hade direkt pratat med, som räddade kvällen. Och nästa. Och nästa. W0ot?! Vad hände nu? Helt plötsligt hade den där storfångsten, den där någon, knallat in i mitt liv för att lämna gigantiska avtryck, och för att förhoppningsvis stanna. Inga nät, inga fiskespön. Det bara hände, helt utan någon som helst förvarning, men en sak är säker: jag skrapade inte knäna när jag föll - jag bröt benen.