Linnea Borgcrantz

Godafton kära läsare!

Angående förra inlägget konstaterade min kära pojkvän glatt att jag numera endast behöver jobba på falskheten. Sedan sa han att han tycker om mig ändå. Tur är väl det. Hade han gått efter musikalisk talang hade han fått söka vidare med spräckta trumhinnor. Men jag kan faktiskt tycka att det låter ganska bra ibland och klämma i lite. Då spricker rösten och jag får ont i öronen.

Jag funderade för övrigt på att skapa en ny kategori. ”Dagens Outfit”. Sedan kom jag på att det där förmodligen inte var den bästa idén jag kläckt. Jag tror att det skrämt bort mina tre läsare och lämnat ett ekande tomrum här på bloggen. Trots detta tänkte jag testa på hur det är att vara en toppbloggerska. Jag har nämligen noterat att nästan alla har en sådan kategori. Jag måste erkänna att det krävs en viss övning för att få in posandet. Särskilt i början när jag även ville få med träningsbyxorna. Det krävdes en viss akrobatik att försöka klicka med stortån samtidigt som man skulle se snygg ut. Jag gav snart upp det projektet och valde att enbart visa tröjan. Här är kvällens outfit.

En tidlös oversize-tröja med tryck. Tröjan är specialbeställd år 2007 och går inte att få tag på idag. Byxorna är luftiga träningsbyxor som stilmässigt fungerar med i princip allt och kommer liksom tröjan från min lillasysters garderob.

Är detta något ni läsare vill se i framtiden så är ni välkomna att meddela mig. Man kan beskriva min stil som mysig och praktisk. Jag anser att mjukisbyxorna är Guds gåva till oss soffpotatisar.

Kram Linnea

Jag börjar komma i julstämning. Vanligtvis brukar denna inte infinna sig förrän strax efter jul när all julhysteri börjat lägga sig. Först då inser jag att det är jul, men då är knäcken redan slut och ingen är sugen på att baka pepparkakor. I år ligger jag mer rätt i tiden. Jag nynnar på julsånger och planerar myskvällar med julkortstillverkning, glöggdrickande och irriterande jullåtar som man hört sedan barnsben. Inget ont om detta, det underlättar faktiskt nynnandet och bidrar till julstämningen. En ny jullåt går inte för sig. Traditioner är till för att hållas. Alltså sätter jag på julmusik och nynnar med samtidigt som jag irriterar mig på att det är samma visor år efter år. I vilket fall. Jag cyklade hem från jobbet nynnandes på klassiska julsånger. När jag kommer till Lusse lelle sjunger jag friskt och väcker halva grannskapet med min olåt. Någonstans här börjar jag fundera på hur konstigt det är att sjunga ”Älvan äter före jul”. Vad har det med jul att göra? Jag fortsätter nynna. Då slår det mig. Det kändes som en uppenbarelse, jag såg allt klart. Jag cyklade hem, googlade och mina farhågor besannades. Jag har sjungit fel i alla år. ”Elva nätter före jul” är lucia. Det blir alltså lite förändring i år. Nu sjunger jag rätt, för första gången i mitt 21-åriga liv. Fast det är klart, traditioner är till för att hållas…

.

Julafton 2010

Tid. Hela jag består av tid. Jag lever tid, andas tid, känner tid. Mitt hjärta slår i takt med sekundvisaren som obarmhärtigt flyttar sig på urtavlan. Dess tickande ljud spränger igenom mig och jag försöker förgäves få den att gå långsammare så att jag har tid att andas. Var gång minutvisaren slår över är det som att något slår mig över bröstet, över själen. Varje slag får mig att tappa andan och paniken växer inombords. Det är en ständig kamp mot klockan där jag utkämpar en strid utan att egentligen veta varför. Jag vet inte varför jag räknar sekunder, varför jag får panik när minutvisaren flyttar ytterligare ett steg. Kanske kan det vara så att jag känner att varje sekund är en sekund närmare ett slut. Det handlar alltid om det. Slut. Jag vill leva i nuet utan att hela tiden tänka på slutet. Jag vill njuta av dagen och inte ständigt räkna ned timmarna, minuterna, sekunderna till kvällen. Jag vill inte att mitt liv ska vara en nedräkning till det absoluta.

Och om sex dagar är jag i Stockholm. Om nio dagar åker jag hem och när jag kommer hem är det en timme och femtiofem minuter kvar tills jag börjar jobba. Nio timmar och tjugosex minuter kvar tills jag slutar.

Vi leker katt och råtta och jag är råttan och du är katten. Jag är fast i en labyrint som enbart leder till dig och du kommer äta mig levande. Du kommer äta mig levande och jag kommer känna hur du maler ned mig till oigenkännlighet. Jag springer och springer, men mina ben rör sig i slowmotion. Jag hör illviljan i ditt skratt, hör dig hånskratta åt mina patetiska försök att fly, fly i en labyrint där varje gång leder till dig.

Hjärtat hamrar mot mina revben precis som att det försöker slå sig ut för att rädda sig självt. De snabba hjärtslagen dånar i mina öron och döljer sommarkvällens sorl. Stillheten är bara en tillfällig väntan på kaoset och jag kan inte slappna av. Jag vänder mig ideligen om för att kontrollera att jag är ensam, att ingen följer efter mig, men hur många gånger jag än vänder mig om kan jag inte skaka av mig känslan av att vara förföljd. Blicken flackar och jag söker efter en fast punkt i en omgivning som tycks rotera allt fortare. Människornas ansikten är utsuddade och deras leenden förvrängda grimaser i en kornig röra av pixlar. Ångesten bygger bo i min mage och dess ungar skrapar mitt varma innanmäte med vassa klor och biter sig fast med spetsiga näbbar. Mitt i vardagen spelar skuggorna mot smutsiga väggar och tornar upp sig likt dömande, mörka änglar från en svunnen tid. De döljer något. Något i det fördolda följer varje steg jag tar, uppmärksamma ögon noterar och beräknar. Ett elakt skratt, ditt skratt, ekar mellan trånga väggar och jag vet att jag inte längre är säker. Du kommer hitta mig.

Jag ökar takten och snavar över mina egna fötter. Jag vet att jag faller, men jag känner inte kullerstenen skrapa sönder mina händer och knän. Människorna runt omkring slänger en snabb blick på mig, men en ung kvinna som snubblar en lördagskväll hör inte till ovanligheterna och konversationerna är lika snart igång igen. Någon lyfter tag i min arm och hjälper mig upp, men jag är inte medveten om deras vänliga ord. Jag måste bort. Jag fortsätter springa trots att någon har lagt ett järnband över mitt bröst. Det känns som att nästa andetag kommer få mig att brisera och sprida min kletiga ångest över alla omkring. Alla dem som inte anar något. Den klocka av panik vars tickande dånar i mitt huvud och vars resonans sprider sig likt en löpeld i mina vener räknar ned tiden. Det ligger precis under ytan, min halspulsåder växer och man kan se mitt hjärta slå allt snabbare och hårdare för att kompensera känslan av att närma sig slutet. Jag är på väg att tappa kontrollen. Mina händer skakar, jag vill inte andas mer. Jag vill sluta andas, sluta se, sluta finnas. Jag vill inte ta slut, inte än. Jag vill inte se mina närmaste smutsas ned av mitt bortglömda mod, mina undanträngda känslor och alla dessa outtalade ord som tar så mycket plats. Det är dessa tre, men framförallt min skam. Skammen som får mig att önska att jag vore någon annan på någon annan plats i någon annan tid.

Jag fumlar med nycklarna och försöker träffa dörrlåset, men handen darrar. När låset klickar till slänger jag upp dörren och låser om mig. Kylan sköljer över mig och mitt hjärta stannar upp för en stund. Hela världen står still. Plötsligt finns du bara där, du sitter inne på mitt rum, på min säng, som om ingenting hade hänt. Du pratar som om allt bara var en enda lång mardröm utan slut. Du berättar om dina aldrig sinande bravader och skrattar och ler och frågar mig vad jag gör nu för tiden. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vill skrika att jag fortfarande ligger kvar där du lämnade mig. Att jag än idag samlar ihop resterna av mitt söndertrasade liv och lägger pussel med bitar som aldrig kommer passa ihop igen. Jag har fortfarande inte hittat tillbaka till hur jag var innan jag träffade dig. Rädsla och ilska blandas i mitt heta blodomlopp, men rädslan väger tyngre. Den äter upp mig inuti och lämnar mig som ett tomt skal. Det är försent att fly, du är redan här. Tystnaden är som en mur mellan oss och du ser på mig med samma ögon som alltid. Det är de som avslöjar dig, de som alltid har avslöjat dig. Du känner mig, men jag känner dig också. Din fasad är genomskinlig och jag vet vad som döljer sig just under ytan. Du har spelat så många roller för att få mig dit du vill och jag faller inte för ditt manipulativa spel igen. Våra blickar möts och du ser skärpan i mina ögon. Ingenting har förändrats och ingenting har fallit i glömska. Din uppsluppenhet slår om och dina ögon blir kalla. Jag försöker förgäves få mina ben att gå åt andra hållet, men jag kan inte, kan inte röra mig. Jag kan inte fly. Jag skriker från botten av mig själv, men de svaga, hesa viskningar som undslipper mina läppar går förlorade i den tunna luften. Ingen kommer rädda mig. Jag är ensam.

Du skakar på huvudet och ser roat på mig. Du skrattar åt min rädsla på samma sätt som en vuxen skrattar åt ett barns upptåg. Väggarna kryper närmare och närmare och kväver mig långsamt i ett rum som blir allt mindre. Det är då du tar fram pistolen. Du leker med den samtidigt som du ser på mig med dina kalla ögon, leker med enkelhet med min dödsångest. Jag känner mig som ett rådjur framför bilens lyktor sekunderna innan metall krossar kött. Även här är det bara en av oss som kommer gå förlorad och vi vet båda vem det kommer bli. Du reser dig långsamt upp och cirkulerar kring mig. Jag förmår inte göra något när första slaget träffar och fäller mig till marken. Du frågar hånfullt om jag fortfarande inte har kommit över det som hänt. Du ser min rädsla växa för varje evighetslånga ögonblick och jag känner hur nöjd du blir. Jag stirrar blint ned i marken och du låter mig veta vilken svag människa jag är. Det var flera år sedan, kom igen. Titta på mig när jag pratar med dig, viskar du samtidigt som du tar tag i mitt hår och tvingar mig att lyfta på huvudet och möta det hat som dina ögon utstrålar. Du kastar ned mig på marken igen och spottar på mig. Du är patetisk, vet du det? Hur skulle någon vilja ha någon som du? väser du mellan sammanbitna tänder. Vet du vad du har gjort mot mig, vrålar du och måttar en spark i sidan på mig. Du slår där det skadar mest och syns minst och jag flyger handlöst åt sidan. Du tar gång på gång ut din frustration och besvikelse på mig och jag märker hur du börjar tappa kontrollen. Jag försöker prata dig till sans, försöker få dig att förstå vad du gör med mig, men jag talar för döva öron. Min trasiga hud blottar min sårbarhet och till slut orkar jag inte, orkar inte göra motstånd, det är mitt fel. Det är mitt fel. Blodet speglar tomheten i mina släckta ögon och livslusten och kampen för överlevnad finns nu långt bortom min horisont. Någonstans hör jag dig skrika, hör dig svära över mig, säga att det är mitt fel. Det är mitt fel. Jag skulle varit glad för att du stod ut med mig, att du gjorde mig en tjänst som försökte hålla mig i schack. Vara glad för att du inte hade ihjäl mig. Jag hade min chans. Nu är det är för sent. Du har hittat mig.

Jag hör inte längre vad du säger, allt är en enda lång harang, men jag vet redan vad du säger; det var mitt fel. Det är mitt fel. Alltid. Jag hör dig osäkra pistolen och jag hinner tänka att allt har nått sitt slut. Skottet tog mitt liv redan innan det lämnade mynningen. Det enda som fanns där var ett hjärta som sprängde sig ut ur ett bröst och ljudet av avsaknaden av andetag.

Gränsen mellan sömn och vakenhet är tunn och jag vaknar med ett ryck. Mitt hjärta försöker frenetiskt slå sig ur mitt bröst och mina nerver ligger utanpå min hud. Någonstans vet jag att du enbart är en projicering framkallad av elektriska nervimpulser i min hjärna. Oavsett vilket reagerar mitt sympatiska nervsystem som om du fortfarande vore här. Ångesten är lika riktig nu som då och jag kan aldrig somna om.

Jag ligger hemma och lider av tristess. När man går på jobbet tänker man ibland på hur skönt det hade varit att bara gå hem och slappa. Det är det inte. Det här är otroligt tråkigt och hade jag kunnat hade jag klättrat på väggarna för länge sedan. Nu tillåter inte min läkare mig att göra just sådant som skulle kunna innebära lite spänning i sjukskrivningen och jag får snällt sitta framför min dator eller ligga framför tv:n och titta på TV-shop fram till kvällen. Jag kan inte heller titta på roliga filmer för det gör ont när jag skrattar. Ni hör ju vilken rolig vardag jag har just nu.

Pappa kom hem på frukosten för att titta till mig och berättade att det var totalpanik på jobbet. Jag visste väl att de skulle ha svårt att hålla ställningarna nu när jag är borta. Hela Lindab rasar samman. Min chef funderar på att låta mig lära upp nykomlingarna så att jag slipper tunga lyft och kan komma tillbaka lite tidigare. Det låter som en ypperlig idé. Sist jag skulle föregå som exempel för datasnubbarna och visa hur vi plockar på lagret blev jag nervös och började oroa mig för att min ymniga svettning skulle synas igenom tröjan. Med all rätt, ska tilläggas. Till att börja med fick jag inte in pallen. Rätt uppenbart då jag siktade helt fel och körde in i sidan på pallen bredvid. Svettades ännu mer, blev desperat och försökte snabbt få in pallen. Insåg att jag glömt att ta av plasten. Fick ta ut den igen och fixa detta samtidigt som jag diskret rättade till kartongerna som stod på pallen jag körde på. Hittade inte pallkorten, viktigt, viktigt. Var fan är pallkorten någonstans? Svetten rann. Hittade pallkorten. Blev glad. Ska skjuta av pallkorten, men det går inte. Jag har tappat bort min femtontusenkronors-scanner. Panik. Letar efter scannern och hittar den i en hylla några pallplatser bort. Skjuter av pallarna och plockar det jag ska ha varpå jag snabbt kör vidare till nästa plats. Inser att jag har glömt min plockpall och får köra tillbaka och hämta den. Någonstans här tackar de för sig och går vidare till nästa arbetsstation. Ungefär en arbetsdag senare har jag lugnat ned mig.

Jag svettas emellertid hellre av nervositet än ligger hemma och blir matad med fantastiska erbjudanden om pulserande magbälten som ska ge mig magrutor på fyra veckor. Jag kan ju tyvärr inte nyttja dessa erbjudanden som jag bara kommer att få en gång i mitt liv och absolut inte får missa. Järnspikar. Ett pulserande magbälte är i alla fall det sista jag behöver just nu.

Linnea Borgcrantz, uttråkad till tusen

Förresten, Johanna är rolig. "Visa mig ärret! Är det djupt?" Om det är djupt? De har skurit rätt ned i magen på mig och rotat runt. Det kan nog inte bli djupare…

Världens sötaste småkusiner.

Jag skulle ge dig min hand. Jag skulle ge dig mina armar, ben och all min kraft. Jag skulle ge dig mitt allt. Någon sa att hoppet är det sista som överger en. Hur mycket människa är jag då, om jag inte har något hopp kvar, sa en annan. Jag har inte tänkt på det så. Just nu önskar jag bara att jag hade kunnat få dig ut ur misären. Jag önskar att jag hade kunnat blåsa bort allt det onda och se smärtan spridas för vinden så att du kan komma hem igen. Vetskapen om att det inte fungerar så har lagt sig likt en tjock hinna av sten runt mitt hjärta och vrider sig kring mina vener och artärer. Hur förlikar man sig med tanken på att någon ska gå bort? Jag är inte beredd. Jag kommer aldrig vara beredd.

Jag hör så mycket mer än du tror. Dörrar är tunna och väggarna viskar tunn gråt i natten. Ja, jag hör dina kval på nätterna, känner den inre strid som du utkämpar varje minut, varje sekund av ditt vakna liv. Jag vet dina mardrömmar. De speglas i dina ögon och etsar sig fast inom mig. Jag drömmer dem också varje natt. Jag känner, åh som jag känner, den tyngd som får dina ben att vika sig och som tar all din kraft. Den tar min kraft också. Och jag önskar att jag kunde hjälpa dig.

Jag orkar inte se dig gå förlorad igen. Jag orkar inte höra ditt hopsydda hjärta brista. Jag orkar inte höra paniken i din röst när du säger att du tror att du ska dö. Bara kör förbi rödljusen, stanna inte. Jag orkar inte se dina blanka ögon stirra rakt ut i luften, se hur du kippar efter andan och pressar armen mot bröstet för att förhindra att hjärtat spränger sig ut. Jag orkar inte höra hur du tänker att rödljusen är det sista du kommer att se. Jag orkar inte med tanken på att förlora dig. Jag orkar inte med tanken på ett liv utan dig.

Jag skulle ta dig härifrån. Jag skulle lyfta dig ut ur det rum som kväver dig. Jag skulle ge dig luften åter. Men jag vet inte om jag är stark nog.

Jag sållar mig till kvinnan med nasal röst som stod och skrek på den stackars inhyrda busschauffören som skulle ta oss strandsatta resenärer till Ängelholm. Jag ska inte heller åka med SAS något mer. Aldrig någonsin. Vi kunde inte landa på grund av tät dimma. Tät dimma? Jag förstår inte problemet. Här sitter vi, hur många vi nu kan vara, och vill åka till Ängelholm, men hamnar helt oväntat i Malmö. Va, vad hände där liksom? Kunde Moses dela havet för över tvåtusen år sedan borde väl ändå Sveriges största företag för flygtransport kunna skingra dimman. Ska detta kallas för service? En och en halv timmes fördröjning för att SAS inte kunde åtgärda ett enkelt väderleksproblem. Jag är sannerligen upprörd. Jag och kvinnan står upp för våra rättigheter som kunder och kräver att problem likt dessa ska stå med redan på biljetten så att vi eventuellt kan välja en annan avgång.

Vi vägrar bli negligerade.
Tillsammans är vi starka. Är du med?

Jag förändras en gång i månaden och blir någon helt annan. Ni kan jämföra mig med en hormonstinn Hulk. Mina bröst växer, men inte hinner jag glädjas åt detta innan jag inser att hela jag vuxit en storlek. Jag gråter förtvivlat och trycker tillbaka brösten in i bh:n. Inser att detta med brösten ändå är ett rätt angenämt problem och blir glad igen. Beundrar mina nya kurvor i spegeln när jag ser att jag börjat få oinbjudna röda gäster i ansiktet. Börjar gråta igen och gräver efter ansiktsrengöring djupt i badrumsskåpen. Glömmer bort att vi aldrig har haft någon och blir förbannad när jag inte hittar det jag söker. Jag hatar världen för att världen hatar mig. Jag gråter igen, ingen förstår mig. Mamma kommer in och frågar varför jag är ledsen. Dra åt helvete, varför har vi inte finnmedel för?! Jag blir arg igen och slänger med grejorna. Telefonen ringer, var är telefonjäveln? Panikletar efter den och blir belåten när jag ser vem som ringer. Nu kan jag få klaga på livets jävligheter. Jag avreagerar mig på petitesser alldeles för länge för att det ska vara acceptabelt. Jag mår bättre, vi börjar prata om roliga saker. Hjärtligt skratt ekar mellan väggarna och jag känner mig lycklig. Översvallande kärleksförklaringar sprids till diverse företeelser och människor. Jag älskar livet.

S-T-A-Y   A-W-A-Y
(men återkom för all del nästa vecka)


Denna känslomässiga bergochdalbana är mig övermäktig.

Nu har jag och süsterüster äntligen bestämt oss för att ta tag i våra liv. Vi var båda eniga om att våra drömprinsar inte gömmer sig bakom hyllplanen eller nitmaskinerna på Lindab och bestämde oss för att ta till lite mer moderna metoder. Vi lanserar därför våra kontaktannonser på Internet och hoppas på många svar. Jag och Johanna är givetvis inte särskilt kräsna och öppna för förslag. Nedan följer dock några små petitesser som måste uppfyllas. OBS! Endast seriösa svar mottages.

Jag söker en matlagningsälskande och teknisk Russell Crowe-clon som gärna och frivilligt spenderar några timmar med dammvippa och skurmopp. Kärleken må vara blind, men det är inte jag och muskulösa ryggtavlor i trädgårdslandet uppskattas mer än eventuellt trädgårdsarbete. Viss fingerfärdighet krävs dock eftersom han bland annat ska fixa diverse husbestyr med verktygsbälte och arbetsbyxor som enda persedlar. Han ska även mata mig med jordgubbar som odlats med mycket kärlek och omsorg och lyda mig blint. Eftersom han någon dag ska koncipiera perfekta avkommor får inga ärftliga sjukdomar förekomma. Årsinkomsten ska givetvis överstiga 100 000 000 kronor och spenderas efter mina nycker och behag. Eventuell dyrkan av mig är inget hinder utan snarare ett plus. Känner just Du dig träffad? Saknar Du den gemenskap och tillfredsställelse ett lyckligt och balanserat förhållande innebär? Ta chansen till ett fulländat liv och kontakta din eventuellt blivande svärfar för godkännande. Jag väntar på Dig.

Johanna är ute efter en rik, svensk avelshingst med kropp som Brad Pitt i Troja. Han ska inte ha något emot extrem kroppsbehåring och älska henne för den hon är. Denna människomaskin ska vara uthållig och sportintresserad för att kunna tillgodose hennes behov. Hennes behov och krav är knappa och sträcker sig inte längre än att han kan beskydda henne mot ilskna grannar, hundar och äldre damer som blivit lite truliga när hon trängt sig i Ica-kön. Han får även gärna posera halvnaken med feta svärd när fredagskvällens På Spåret känns lite trist. Även Johanna vill någon gång i framtiden föra sina fulländade gener vidare vilket fordrar att han, liksom henne, har barnasinnet kvar och älskar barn. Finns denna snälla, trevliga och busiga man där ute någonstans, redo att ta med Johanna på långa månskenspromenader nere vid havet? Tveka inte utan släng iväg ett E-mail redan idag.

Med hopp om många, fina svar

Linnea och Johanna Borgcrantz

Godafton kära läsare och välkomna in i värmen! Är nyss hemkommen från jobbet och eftersvettas fortfarande. Nu är det dags för en välförtjänt helg. Precis som ni förstår har jag jobbat ungefär tjugofyra timmar om dygnet och därav den dåliga uppdateringen.

"Men Sofie, kan inte du få upp korken, du som får upp allt? Du är min personliga fåuppare"

Alla började skratta förutom Matilda som inte förstod det roliga. Vi var snälla nog att förklara det.

Over and out!

Idag krockade jag för första gången. Eller ja, första gången för i år. Jag måste dock ifrågasätta den människa som placerar ett skåp där jag uppenbarligen vill köra? Funderar allvarligt på att ta upp detta på nästa personalmöte. Min kusin kom genast upp med ett nytt smeknamn. "Rally-Harry". Anledningen till mitt försök att slå hastighetsrekord med trucken måste dock förtäljas. Jag var galet kissnödig, och som alla vet har nöden ingen lag. Den lilla smällen hördes över hela lagret och folk ansamlades ganska snabbt. Själv hann jag ju inte inspektera skadan utan sprang därifrån för att uträtta det jag tänkt från början. När jag kom tillbaka visade det sig att skåpet var helt och fint och bara hade flyttats lite i truckens färdriktning. Det visade sig även att folk blivit oroliga för mig eftersom jag sprang därifrån så fort. De trodde att jag blivit ledsen. Nänä. Nerver av stål, heter det. Min blåsa består däremot av övergångsepitel som inte klarar av att tänjas ut lika många orderrader som jag vill.

Och idag kom förresten pappa med ett försäkringskort. "Det är bra att ha, ha det i plånboken!" sa han glatt. Det känns bra att min släkt stöttar mig när det gäller både jobb och privatliv.

M.V.H Linnea Borgcrantz, aka Rally-Harry

Den obligatoriska kontrollen av diverse försäkringar är avklarad och jag är uppe på trucken igen. En hel veckas semester satt fint. Nu kör vi! (Läs: håll er borta från Lindab Profils lager)

Idag var det dags för andra jobbdagen. Jag jobbar eftermiddagsskiftet den här veckan och börjar inte förrän halv tre. Imorse utkämpade jag en hård strid med en enveten fluga som ideligen skulle sätta sig i mitt ansikte. Han började vid klockan nio och min klocka skulle ringa tio. Jag skulle ligga kvar, jag vägrade ge efter för en liten bevingad insekt med uppenbar dödslängtan och sinne som anti-krist. Precis som väntat höll flugan mig vaken och alarmet som gick igång klockan tio var helt överflödigt. Det viktiga med den här historien är att jag faktiskt vann och lyckades ligga kvar till tio. Det patetiska med den här historien är att jag faktiskt kände mig nöjd över min prestation.

"När jag är mellan 25 och 28 ska jag se till att bli gravid snabbt innan killen sticker."

Play safe.
Over and out!

Ibland känns det som att jag försöker överrösta mig själv. Jag hör min röst bli högre och högre och allt gällare i takt med att frustrationen jag känner inombords växer. Fröet av tvivel som alltid funnits där blommar ut till rosentörn vars taggar punkterar min fragila självkänsla. Osäkerheten kommer krypande och kväver mina ord som nu tycks överflödiga. Tystnaden ekar och jag söker febrilt efter min förlorade självkontroll. Blicken flackar och jag söker efter en fast punkt i en omgivning som tycks rotera allt fortare. Jag finner ingen och faller handlöst tillbaka i tiden. Tioåringen i mig väcks på nytt och jag tittar på dig under lugg och min blick är bedjande. Jag kan vara mer än vad du tror. Din blick är obeveklig och säger mer än de ord som aldrig kommer att yttras högt. Med nedböjt huvud undergår jag den reträtt vi båda väntade på och den som jag känner så väl. Jag kommer alltid vara otillräcklig i dina ögon.

Jag blir lika förvånad varje gång jag kliver in i min lägenhet nu för tiden. En allt annat än subtil doft av kattmat genomsyrar mitt hem. Jag har givetvis inte gått och skaffat katt eftersom denna säkert hade hoppat från balkongen i ett sista, desperat försök att fly. Med all rätt kan tilläggas. Mitt liv är inte särskilt spännande just nu. Detta beror på att jag har bytt ut mitt gamla, roliga liv mot ett nyttigt och hälsosamt sådant. Detta innebär att min mat just nu är fri från socker, fett, salt och smak what so ever.

Var är min yoghurt?! Har cravings som aldrig förr. Det som finns i min kyl och mitt skafferi just nu är makrillsburkar (därav lukten av kattmat), havregryn och grönsaker. Jag funderar till och med på att börja knapra på russin i brist på annat. MÅSTE - STÅ - EMOT. Har nämligen hört från en säker källa att man kan få diverse problem med magen vid extrem förtäring. Jag hatar dessutom russin. Ni förstår kanske hur desperat jag är.

Det var väl allt för idag. Tack och adjö dagboken. Nu ska jag gå och lägga mig i väntan på havregrynsgröten imorgon bitti. Det är lite så att man hoppas att man vore Törnrosa - sova i hundra år och vänta på bättre tider. Tider där frallor med smör och riktigt pålägg, sockrig jordgubbsyoghurt med hög fetthalt och Godmorgon-juice utgör standard och inte Gestapo-tider med kall havregrynsgröt med konsistens och färg som gammal betong.

 vs.

Det var länge sedan jag duschade tillsammans med någon. Idag duschade jag och min nyfunna livskamrat tillsammans tills döden skiljde oss åt. Detta dröjde inte särskilt länge. Silverfisken Åke drunknade tyvärr ganska omedelbart efter det att vi funnit varandra. Hans död var dock väldigt human eftersom vattnet var varmt och skönt. Han bär därmed skulden för det faktum att varmvattnet tog slut. Var tyvärr svettig och klibbig redan innan jag hann lämna duschen. Allt detta skrubbande till ingen nytta alls. Det suger att vara sjuk och febrig.

Jag, Sofia och Beccan tog förresten en tripp till ett grått Helsingborg i tisdags. Det var väldigt mysigt. Jag inhandlade bland annat kroppstejp som jag underhöll mig med en hel förmiddag. Det var tur att jag var ensam hemma eftersom jag annars skrämt livet ur mina kära familjemedlemmar. Det var främst brösten som drabbades av min nästintill hejdlösa framfart och jag sprang glatt omkring som en annan mumie. Tejpen fungerade ypperligt och jag började fundera på att fråga pappa om jag hade fått ta med mig lite silvertejp till Göteborg. Expediten tipsade nämligen om denna mirakeluppfinning och sa att det fungerar jättebra vid knepiga urringningar. Inte för att jag har några knepiga urringningar, men jag var så exalterad på grund av allt tejpande. När nyhetens behag lagt sig insåg jag varför tejpen fungerade så bra. Jag tror att alla fem cellager i epidermis, vartenda litet hårstrå samt mitt medvetande följde med silikontejpen. Silvertejp känns inte längre som ett alternativ.

Trots detta, räds ej, kära läsare!
Prognosen ser ganska bra ut trots att allmäntillståndet är svettigare än någonsin. Ett eventuellt tillfrisknande påskyndas av mammas och pappas vård och omhändertagande. Det verkar dessutom som att stratum basale finns kvar och min förlorade hud är förhoppningsvis snart ersatt.

  

02.03. Nattetid är tiden för reflektion. Det är först då jag kan höra den monotona tystnaden skrika och den håller mig obarmhärtigt vaken. Sömnens frånvarande gör sig påmind och tankarna som samlats under dagar, veckor och månader börjar mala. Mina ögon känns som grus, men sluter jag dem slutar rummet aldrig snurra.

Jag analyserar, plockar sönder och granskar. Jag försöker sätta ihop bitarna till en helhet, men det tycks alltid fattas bitar. Mitt försök till förståelse monteras ned till molekylnivå och sprids ännu en gång över golvet. Det är något jag missar. Jag går igenom hela händelseförloppet igen. Ord som sagts, blickar som utbytts. De ord som aldrig yttrades högt, som fastnade någonstans på vägen, känns mer betydelsefulla än det som faktiskt sagts. Ytterligare en konstellation framträder bara för att uppvisa stora brister i montering och logik. Molekylerna splittras nu till atomer och pusslet börjar om på nytt.

Jag vill kunna infiltrera människors tankar för att få ordning på mina egna. I min värld sker allt utav en anledning. Livet är ett stort dominospel där en fjärils vingslag orsakar orkan på andra sidan jorden. Jag vill hitta vingslagen och se ordningsföljden för att kunna förutsäga konsekvenserna och deras betydelse. Jag kan emellertid inte läsa andras tankar. Mina försök att utvärdera mig själv och människor i min närhet är således fåfänga och jag vänder in och ut på sanningen för att försöka få något slags fäste i en realism som rämnar. Det är lättare att söka anledningar än att enbart acceptera vår ovetskap. Människor är outgrundliga.

Jag är icke desto mindre smärtsamt medveten om att jag hamnar allt längre bort från sanningen för var gång det påstådda sammanhanget monteras ned och avfärdas. Och de bitar som saknas kommer jag aldrig att få tillgång till. Jag är medveten om det. Tro mig.

Det är med smärtande tumme och hand jag skriver det här inlägget. Jag och Mirella gav oss nämligen på bakning idag. Med tanke på det första jag skrev plus ett oigenkänligt kök borde vi aldrig ha gjort det. Vi tänkte ha en mysig heldag, ta igen lite tid, prata en massa och bara vara. Njuta av livets goda - kvalitetstid helt enkelt. Planen var att vi skulle göra chokladbollar, sockerkaka med apelsinsmak, fransk chokladkaka, chocolate chip cokies och knäckflarn, men vi fastnade på sistnämnda. Eller knäckflarnen fastnade snarare på plåtarna. Enligt kokboken kunde man antingen ha bakplåtspapper eller osmorda plåtar. De som skrev den där kokboken borde få sitt maskineri smort. Något är i alla fall väldigt fel för osmorda plåtar fungerade. Inte. Pappa ringde då katastrofen var ett faktum, d.v.s. när vi insåg att vi aldrig skulle kunna få loss skiten från plåtarna. Han asgarvade åt oss ett tag och kunde inte förstå att jag har konditorblod i mig. Min kära fader ville sedan att vi skulle ringa till farfar så att han också kunde skratta åt mig. Eller kanske eventuellt gråta på grund av skam. I vilket fall som helst avstod avstod jag från detta.

Vi, jag och min kompanjon, avstod förresten även från att göra resterande bakverk eftersom vi var helt slut. Eller nä, nu ljög jag lite. Vi gjorde sockerkakan med apelsinsmak. Denna resulterade i att jag utöver apelsinen även rev av halva tummen. Allt var sedan frid och fröjd tills jag skulle få ut kakan. En liten bit av min hand blev ungefär lika grillad som kakan. Smärtan kommer dessutom vara ännu värre imorgon på grund av träningsvärk i armarna sedan vi kämpat för att få loss våra knäckflarn. Dessa lever i alla fall sannerligen upp till sitt namn. "Flarn". Ja.

  

Tänkte även lägga upp en video på facebook. Huruvida detta kommer fungera eller inte är en annan femma, men håll ögonen öppna ifall jag lyckas vinna över teknologin!

Jag äter för övrigt med god aptit förutom när det gäller gröten så ni behöver inte oroa er för mig. Den så smickrande bilden är från midsommar..... -08?

Välkommen tillbaka ut i friheten. Idag serveras snöblandat regn och stormvindar...

Med vänliga hälsningar Linnea Borgcrantz


Ett finfint kollage med bilder från högstadietiden.

Kära dagbok. Idag spelade familjen Borgcrantz familjegeni. Det fanns inte ett enda geni närvarande. Artonåringen i familjen var den enda som hade barnfrågor. Nedan ser vi några exempel på varför detta var det smartaste draget hon gjorde idag.

- Vad kallas det islamiska templet?
- Synagoga.

- Är basilika ett musikinstrument?
- Nej.
- Vad är det då?
- Det är.... Det svarar jag inte på för det frågade de inte efter.

Här kommer en vuxenfråga, pappas tur, Matilda hjälpte honom på traven:
- Vad kallades den franska, revolutionära stadsstyrelsen som bildades i Paris år 1871?
- Bitches.

Som avslutning på detta korta inlägg väljer jag ett citat ur Gud som haver barnen kär har du någon ull. Detta då jag kan tänka mig att det var så Johanna kände efter att ha blivit totalt utskrattad och utdömd.

"Syskon är något man inte ber om, men som bara finns. Jag vet egentligen inte vad de är bra för."

Jag och Matilda var däremot väldigt eniga om varför det är bra att ha syskon.

Höjden av lathet eller ett genialt drag? Sistnämnda, skulle jag påstå. Spara på disken och spara miljön! Jag är en aktiv miljökämpe.

Äntligen kommer högtiden vi alla väntat på. Den viktigaste dagen på året - dagen då påskäggen delas ut.

Jag har fått vara precis lika gammal som jag känner mig hela dagen. Idag har jag lekt kurragömma, spelat fotboll, lekt med bilar, lekt monster och framför allt letat efter och hittat påskägg. I år hade traditionen modifierats lite och vi fick till och med ledtrådar. Min ledtråd var den mest långsökta och jag hittade därför mitt påskägg sist. "Sten hårt träd". Hmmm. Särskrivingen förvirrade mig något kopiöst. Jag sprang omkring i trädgården, redo att ta mig an uppgiften att hitta mitt påskägg först av alla. Jag sprang dessvärre på Matildas påskägg först och mitt pokerface är sannerligen inte något att hänga i påskriset. Matilda hittade därför sitt påskägg först. Det skulle visa sig att "sten hårt trä" skulle leda mig längst in i vår järnek. Till vår allas stora lycka hade mamma och pappa köpt sådana där påskägg som omges av ett färgglatt band med fjädervippa. Vi tänkte alla samma sak och hade inom loppet av några sekunder finfina pannband. Det tog dock lite längre tid för Johanna som är lite mer tjockskallig än oss andra. Nej, skämt åsido, hennes band var bara otroligt litet. Detta resulterade i blodbrist i huvudregionen, men det var värt allt lidande samt den offentliga förödmjukelsen.

Efter diskussioner kring hur vi skulle stå kom vi fram till en bra plan. Johanna var dock lite missnöjd för att hon inte fick stå på stenen. Matilda ser dessutom alldeles för nöjd ut för sitt eget bästa. Det var min förtjänst att hon hittade sitt ägg först.



Det stoltaste ögonblicket i våra liv.

Godafton kära läsare!

Detta måste vara rekord, två inlägg på ingen tid alls. Jag är inte nere i tre läsare om dagen riktigt än, men efter idoga påtryckningar har jag bestämt mig för att blidka mina kära läsare så här på kvällskvisten. Jag har några funderingar kring det här med åldrandet. Jag kan fortfarande inte förstå att folk blir äldre. Jag kan verkligen inte förstå att Matilda fyller 18 nästa år. Vi diskuterade detta kring matbordet för ett tag sedan och vi var alla rörande överens över hur overkligt detta kändes. Pappa kastade en blick på Matilda som satt och sög på tomat och konstaterade att det fortfarande inte är försent för en omyndigförklaring. Annars så anser jag att man är så gammal man känner sig. Själv känner jag mig alldeles lagom gammal för att klä ut mig till påskkäring och ge fina teckningar i utbyte mot påskgodis. Jag har dock en känsla av att jag hade blivit socialt utstött om jag gjort detta ensam. Får se om jag kan låna mina småkusiner i helgen. Samuel gillar ju båda klänningar och smink så det ska nog gå vägen. Jag blir dessutom ledsen om pappa inte gömmer våra påskägg.

Berättade förresten häromdagen att jag gått på balett som liten. Mina balettkunskaper är idag bristfälliga eftersom jag alltid hade ont i magen när det var träning. Åkte hem till Skåne och passade på att fråga mamma hur länge jag dansade balett (läs satt i hörnet och tittade på). Vi kom fram till att min balettkarriär varade i hela två år. Jag trodde att åtminstone något satt kvar, men icke. Jag fick hålla i mig i en stol när jag skulle "släppa ut katten". Mamma förstod genast varför jag hade ont i magen inför varje träning. Fast frågan är ju egentligen vem som mådde sämst av mitt dansade - jag eller danslärarinnan. Det var med andra ord tur att jag tog tag i mitt liv och övergav baletten mot headbangande och Rammstein. Det var även tur att jag valde att avstå från att visa mina uppenbarligen obefintliga skills häromkvällen. Vem vet hur det hade kunnat sluta?

Jag önskar er alla en glad påsk med många påskägg!

Linnea Borgcrantz

Hej hej hallå dagboken!

Och det var allt för den här gången. Nästa inlägg kommer när vi är nere på tre läsare om dagen igen. Missa inte detta!

Med vänliga hälsningar Linnea Borgcrantz

Till mina tre, trogna läsare samt eventuella andra läsare som råkat hamnat här:
Välkomna in i värmen!

Filosofera är något jag tycker om att göra när jag duschar. Jag kom fram till att det är tråkigt att bo ensam. Det var så många roliga saker som hände när man bodde hemma. Det var åtminstone lite action i vardagen. Höjden av action i min vardag idag är huruvida hissen fungerar, vad för intressanta dammtussar man kan hitta under sängen samt hur länge mina växter kan överleva med mig som enda botanist. De verkar vara ena riktiga överlevare.

Som ni kanske förstod kom jag nyss ut ur duschen efter att ha blivit skållad i en halvtimme och dessutom sandpapprad med hjälp av bodyscrub och rejäla skrubbhandskar. Nu när jag bor i lägenhet kan jag duscha hur länge som helst utan att någon skriker på grund av uteblivet varmvatten och befogad irritation. Hemma i Skåne blev det nämligen bråk och skrik ifall någon, gud bevare denna någon, duschade i mer än tio minuter. Enligt pappa borde man inte duscha alls och skulle man nu tvunget göra det skulle det ske i kallvatten. Max femton minuter. Jag körde med mottot att det de inte vet, det lider de inte av och duschade varmt och länge. Nu blev det ju tyvärr så att någon ofta blev lidande eftersom varmvattnet hade en tendens att ta slut i tid och otid. Det var dessvärre inte bara jag som körde med den taktiken och även jag fick duscha i vatten som var lika kallt som Antarktis’ smältvatten.

Utöver det här med duschandet så var min vardag i Skåne väldigt spännande och givande. Jag kommer bland annat ihåg vår lilla husmus som bodde i ett hål vid spisen. Inte för att vi någonsin såg skymten av den, men vi matade den med ostbågar, gurka och diverse annat gott som den kunde tänkas tycka om. Jag blev alltid lika glad när våra små gåvor var borta och såg vår tjocka, lilla husmus ligga mätt och belåten där vid spisen. En annan grej var det här att det försvann saker från skafferierna. Nu måste jag tillägga att detta inte berodde på att vår lilla husmus ville ha mer än det vi la till den. Det här handlade enbart om giriga familjemedlemmar. Inte saltgurka och sådant, men kakor och bullar. En gång fick jag syn på ett ensamt och överblivet havreflarn där i skafferiet. På med joggingskorna och ut för att bränna framtida kalorier. Jag sprang med förvånansvärt lätta steg vilket förmodligen berodde på tanken på det väntande havreflarnet. När jag kom hem hade någon sniken familjemedlem ätit upp det. Jag har aldrig varit så besviken i hela mitt liv. Träning till ingen nytta alls.

Ständiga spelkvällar som slutade med blod, svett och tårar (mestadels på grund av en dålig förlorare som vi älskade att reta), uppätna kakor (jag är fortfarande bitter), frustrerat smällande i dörrar, bitska kommentarer och förfrysningsskador på grund av kallt vatten.  ”Sökandet efter den skyldiga” summerar nog min uppväxt väldigt bra. Men det fanns ju så mycket mer än allt tjafs. Jag hade gärna fått mina kakor uppätna, stått ut med kallvatten och blivit tvingad att lägga på telefonen eftersom någon annan måste ringa ett överflödigt samtal till gud vet vem. Vad som helst för att få hit dem. Åtminstone någon. Det är så tråkigt att göra mat till sig själv, titta på teve själv, lägga patiens med sig själv… Titta på FASS och läkemedelsboken själv… Äh, okej. Det sista hade jag nog fått sköta själv ändå, men jag hade åtminstone haft många att klaga för.

Med vänliga hälsningar Linnea Borgcrantz

PS. Jag fick förslaget om att starta en webblogg häromdagen, men vill behålla mina tre läsare och väljer därför att avstå.



Det här måste vara den roligaste bilden någonsin på oss. Vi ser ut som överdrivna karaktärer i en dålig tv-serie. Jag ser ut som att jag nyss blivit utsläppt från mentalsjukhuset och vill mörda första bästa, pappa försöker hålla ihop familjen och muntra upp mig utan framgång, Matilda ser nöjd och lycklig ut trots sitt låga intellekt och Johanna ser förståndshandikappad ut. Mamma är den enda som ser någorlunda normal ut på den här bilden.

Idag inträffade ett mirakel. Jag har gått ned till tvättstugan en gång om dagen för att försöka öppna låset som har mitt nummer. Det har inte gått. Jag har till och med bett om hjälp. Det har fortfarande inte fungerat. Jag har fått gå med tunga steg upp till min lägenhet, medveten om att mina trosor samlas på hög och att smutstvätten sedan länge överskridit tillåten gräns. Jag har övergett all värdighet och rotat upp de sista gamla paltorna någonstans långt inne i min garderob. Tills idag. Jag gick in i tvättrummet, medveten om att jag inte heller idag skulle kunna boka tvättid. Nyckeln gick i, låset gick upp. Jag försökte flera gånger och det fungerade varje gång. Jag kan tänka mig att de lama som kunde gå efter att Jesus rört vid dem kände så här. Halleluja! Nu ska jag boka tvättid varje dag. Jag ska aldrig någonsin låta min trosor samlas på hög igen.

Jag förstår det bara inte. Jag vägrar tro att jag har försökt med fel nyckel hela tiden. Jag vägrar tro att jag har hållt den rätta nyckeln upp och ned när jag hänsynslöst försökt trycka in den i det söndertrasade låset. Det här är ett under. Ett sant mirakel. Prisa gud! Jag har återupptagit min plan om att eventuellt bli nunna.

Linnea Borgcrantz

Med vänliga hälsningar Linnea Borgcrantz,
frisk och sund med munnen full med choklad och träsmak i baken

Hej hej hallå dagboken!

Det blir väldigt mycket studentsnack nu för tiden känner jag. Det verkar som att jag börjar komma in i det trots allt.

Linnea Borgcrantz

PS. Ljusa smutsfärgade jeans är väl inne nu? "I've dedicated my life (...and my knees) to fashion! . But it's really worth some sacrifices".

NOT!

Middag en lördagskväll: X-cider, pasta, upptinade köttbullar, ost och mycket ketchup för att det ska gå ned. Denna festmåltid intages bäst nyduschad iklädd handduksturban i soffan. Använd inte bordet och sitt i skräddarställning med datorn framför dig. Kniv är inte tillåtet. Lyssna på partymusik och förbered dig för en helkväll. 

OBS! Drick inte så mycket att du glömmer att byta om och går ut på stan iklädd handduk. Risken för förfrysningsskador samt offentlig förödmjukelse är alltför överhängande.

Det sägs att man är som mest kreativ när man ligger på gränsen till ett mentalt sammanbrott. Det kan mycket väl stämma och jag tänkte därför passa på att skriva något riktigt kreativt nu när jag ändå är där.

... Humdidum....

Nu blev jag faktiskt lite besviken. Fingrarna lever inte alls sitt eget liv och skapar inte heller filosofiska utsvävningar om varför bollen är rund och inte fyrkantig och huruvida upp egentligen är ned och.. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Järnspikar. Ska det bli någon text överhuvudtaget får jag nog krama det sista ur min redan överhettade hjärna.

Ett exempel på hur nära min hjärna är att självantända och spridas över hela Götet är ett uttalande från mig tidigare idag. Jag och Mirella satt nere i mikroskoperingssalen och skrev på vårt dugga-arbete som ska redovisas på måndag. Vissa meningsskiljaktigeter uppstod ganska snart då Mirella ansåg att jag har en tendens att sväva ut och göra onödigt långa meningar när jag kan korta ned dem och jag skulle visa hur tråkigt det låter med korta meningar:

Men allvarligt Mirella. Hur bra låter det egentligen om man säger "Näbbmusen är världens största däggdjur. Näbbmusen lever i hålor i marken. Näbbmusen.."

Jag fortsatte lite till varpå Mirella ställer sig frågande till påståendet att näbbmusen är världens största däggdjur och lever i hålor i marken. Det var något jag trodde varenda kotte visste. Näbbmusen har dock vissa problem när det gäller att gräva ned sig eftersom den trots allt är världens största däggdjur. Nä, för er som inte förstod så skojade jag bara. Näbbmusen är inte världens största däggdjur. Vi konstaterade att det var tur att jag inte läser till vetrinär.

"Va? En näbbmus? Men kära du, det här är smådjursavdelningen.."

Linnea Borgcrantz,
(in?)sane

Välkomna kära läsare!

Ännu ett år till ända, ännu ett nytt år. Jag såg tillbaka på året som gått och kände mig stolt över mig själv eftersom jag blivit så duktig på att uppdatera bloggen. Jag trodde på allvar att jag skulle slå nytt rekord, men icke. 0,75 blogginlägg i månaden. Hmm..

Förresten, kommer ni ihåg hur jag skrev att jag såg ut när jag skulle börja läsa förra året? Det där med att jag ville bli fin och färgade ögonfransarna, men även råkade färga huden under ögonen? I vilket fall, här kommer ett bildbevis.



Linnea Borgcrantz,
med rent och väldoftande hår

Godkväll och välkomna!

”Men seså lilla vän. Vad heter du då?”
Jag vägrar svara och tittar stumt ner i barrgolvet. Efter diverse försök att få mig att säga vad jag önskar mig och vad jag heter står Johanna bakom mig och stampar. Till slut tar tålamodet slut och hon knuffar undan mig.
”Hon heter Linnea och jag heter Johanna. Hit med godispåsarna.”

Hur som helst har någon vänlig själ dock uppmärksammat vår saknad och beslutat sig för att återuppta gamla traditioner. Mamma stressade för julmarknaden började ett och klockan var nu fem i och hur i hela friden skulle vi hinna? Skynda, skynda! Fem över ett kommer vi ut i ett folktomt Förslöv och jag och Andreas börjar fundera på om vi missat allt och om folk har sprungit tillbaka in i sina stugor. ”Klara, färdiga, gå!” .. och där var julmarknaden över, ungefär. Det skulle dock visa sig att vi inte missat någonting överhuvudtaget. I Förslöv fanns i söndags ett stånd där de sålde julkransar, en öppen loppisbutik och ett korvstånd.  Utöver detta hade brandstationen öppet hus och det var här saker hände. The place to be alltså.

Johanna hade tagit på sig rökdykarmasken och satt i brandbilen. Matilda kunde inte motstå nyfikenheten och klättrade upp. Hennes snälla syster skulle hjälpa henne att få på rökdykarmasken och försökte trycka ned den över huvudet på Matilda utan framgång. Det enda som hände var att Matilda skrek lite på sin hjälpsamma syster och självantändes av irritation. Vilken tur att vi var på en brandstation. Hur som haver fick Matilda på sig masken till slut. Slutet gott allting gott. Eller?

Godkväll och välkomna in i elden!

Linnea Borgcrantz,
för alltid trogen tändstickor



"Nalle Puh och hans vänner har tagit ställning"
Själv vaccineras man på tisdag.

Här är några bilder på lägenheten. Väldigt kalt och tomt än så länge, men vi ska måla om och sätta upp lite tavlor.
(OBS! notera de tända ljusen. Jag lyckades till slut.)

      

Välkomna tillbaka, kära läsare!
(ÄNTLIGEN! Uppdatering!)

Nu sitter jag här igen, redo att blottlägga alla mina hemligheter och offentliggöra mina tankar och funderingar. Nä, jag har inte så många hemligheter och mina tankar är trots allt inte särskilt smaskiga ändå. Ni hade förmodligen inte ens orkat läsa hälften och av det ni orkat läsa hade ni inte förstått mer än orden.

Idag är i alla fall ingen bra dag och jag tänkte därför skriva en lista över mina I-landsproblem.

Linnea Borgcrantz,
hungrig och tjurig, men med rena underkläder

Godmorgon alla kära läsare!

Jag sitter just nu på det biomedicinska biblioteket i Göteborg för att stilla er hunger efter uppdateringar. Jag blir gång på gång hemskt medveten om avsaknaden av internet i min tillfälliga lägenhet och har nu faktiskt en anledning till den dåliga uppdateringen.

Som många vet har jag nu börjat den fem och ett halvt år långa utbildningen till läkare. Nu vet många också att jag är ganska fåfäng och det är något som knappast har förändrats på grund av att jag blivit antagen. Dagen innan uppropet bestämde jag mig för att färga ögonfransarna då jag ville bli lite fin. Mina ögonfransar blev precis som väntat mörkare, men något jag inte räknat med var att jag även skulle komma att färga huden under ögonen. Lagom till terminsstart skulle jag alltså se ut som att jag blivit misshandlad och som alla kan förstå fick jag panik. Paniken resulterade i desperata försök att få bort 40-dagars mascaran från huden och jag lyckades få bort en del. Huden medföljde dessvärre och jag fick istället även sår under högerögat. Nu hade jag både sår och något som såg ut som resultatet av ett slagsmål. Härlig start!

Den första veckan gick fort och passerade utan några större missöden. Var dock i tidsnöd en dag och sprang hela vägen upp till Hvillan då vi skulle äta där innan vi skulle vidare. Jag rusar svettig in och blir väldigt vänligt bemött av Columna som håller i vår inspark. Jag får en drink och en lapp på ryggen, men börjar ana oråd då jag inte känner igen någon och dessutom inte har anmält mig till evangemanget. Det visade sig att det inte alls var läkarnas inspark utan logopedernas. Det hela finns dessutom förevigat på bild eftersom jag blev fotograferad när jag anlände. Helt misslyckat var ju detta ändå inte eftersom jag fick en drink. En bra början på kvällen! Man borde kanske springa fel fler gånger och sedan ha hela kvällen gjord?

Vi kom hem från en ö ute i Göteborgs skärgård häromdagen och jag kände att det skulle bli skönt att vara lite ensam. Tjohoppsan. Vad gör man egentligen när man är ensam? Det var skönt i en halvtimme innan tristessen blev alltför påtaglig. Jag försökte då måla av mig själv, men gav upp det ganska fort eftersom jag inte hade någon spegel och hur skulle ett självporträtt någonsin kunna göra mig rättvisa? Efter detta la jag patiens med mig själv, men det minskade inte heller min rastlösthet. Jag började då telefonterra alla i min kontaktlista, men till slut fanns det inte många kvar att ringa till. Det var inte heller alla som svarade och jag är väldigt besviken på dessa människor som inte vaktar telefonen nu när jag bor ensam. Jag höll på att gå under i min ensamhet! SMS är otroligt tråkigt, men jag började då sms-terra folk istället. En i min klass blev väldigt medveten om mitt synnerligen miserabla tillstånd då jag höll honom uppdaterad genom att ideligen skicka långa sms utan något innehåll av vikt överhuvudtaget. Stackarn. Dessa sms höll mig emellertid från att bli galen. Det slutade med att jag tog spårvagnen ned till Fokus för att handla mat och film. Jag gjorde sedan broccoli-skink-fetaostpaj och avslutade med en kladdkaka som jag inte orkade äta upp när jag väl var färdig. Jag har inte heller sett Die Welle än.

Hoppas att allt är bra med er, kära läsare. Har ni tråkigt någon dag så tänk på hur tråkigt andra har det och hur lyckligt lottade ni är som inte har det lika tråkigt som vissa andra. Tänk på den stackars läkarstudenten i Göteborg som varken har internet eller tv. Jag har radio. Och mobiltelefon. Håll telefonen nära!


Linnea Borgcrantz, fortfarande vid sina sinnens fulla bruk

Saker och ting förändras aldrig, där min oförmåga att uppdatera bloggen regelbundet är ett givet exempel. Nu finns det fortfarande några som hänger kvar trots detta, och det är jag väldigt tacksam för. Ni som vill ha lite mer regelbundna uppdateringar är välkomna att ringa mig på min synnerligen bristfälliga mobil. Får ni knepiga sms från mig så beror det på att den har blivit gammal nog att bryta sig loss och börja leva sitt eget liv. I tisdags fick den tydligen för sig att skicka sms till den första personen i min kontaktlista. A blev nog väldigt glad när han fick över femton meddelanden som var antingen tomma eller med den intetsägande bokstaven "K". Jag undrar hur han tolkade dem. Fylle-sms klockan halv sju en tisdagskväll eller ett otroligt dåligt raggningsförsök? Han har inte svarat än. Jag väntar spänt.

Jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv häromdagen (usch ja, där finns mycket att ta tag i, bokstavligt talat) och försöka komma igång lite. M satt framför datorn och jag frågade om hon ville ut och få andnöd, samt chockas på grund av detta, men hon var inte intresserad och jag fick ge mig ut utan något mentalt stöd (läs: någon som flåsar nästan lika mycket som jag och därmed gör mig lite glad under denna ångestfyllda jogging). Jag kände mig ändå på gott humör och satte igång mp3n, varpå "The End of my Existence" spelas på högsta volym. Verkligt uppmuntrad satte jag igång, beredd på både andnöd och mjölksyra. Jag behövde inte vänta alls särskilt länge på någotdera (strax efter det att jag passerat uppfarten till vårt hus), vilket egentligen är bra, för det innebär att jag har väldigt god självkännedom. R bor längs med vägen och jag bestämde mig för att titta förbi (läs: få en anledning att stanna och andas), då jag ändå sprang (kröp) förbi deras hus. När en technoversion av låten "Harder, better, faster, stronger" kom gav jag upp och började gå, istället för att springa uppför backen utanför deras hus.

Nu ska jag skriva ett arbete som hör till etik och livsfrågor, där jag ska försöka förstå vilken verklighetssyn som står i centrum hos valfri filosof, författare, kompositör eller konstnär, samt undersöka hur detta påverkat hans eller hennes konstnärliga prestation. Ja, det är lika spännande som det låter.

God morgon kära läsare!

Ett helt år har gått sen förra året och nog har vi alla förvånats över något som skett under året. Livet blir aldrig som man tänkt sig! En kort resumé över året som gått och jag har säkerligen glömt det mesta, då mitt minne inte är som det alltid varit. Åren går snabbt och mitt minne försvinner ännu snabbare.

Årets pinsamma:

Jag skulle hem till R för första gången och jag var nervös och stressad. "Gå du in i duschen, så tar jag och skriver ut kartan", säger pappa och jag är noggrann med att peka på skärmen och visa att R faktiskt redan har skickat en karta. Jaja, skynda dig nu då. Han viftar bort mig och jag rusar in i duschen. Ett tag senare sitter vi i bilen och pappa kör fram till ett hus som verkligen inte ser ut som jag hade föreställt mig. Nä, men det här kan ju inte stämma, säger jag tvivlande och låter blicken fara över gården som är fylld med skrot och bråte. Joo, det är visst här, svarar han tvärsäkert och försöker mer eller mindre knuffa mig ut ur bilen, då han vet att jag egentligen bara hade velat slänga mig i baksätet och gömma mig, som den fegis jag är. Med darriga ben kliver jag ut ur bilen och tvingar mig själv att gå fram till dörren och plinga på, varpå en väldigt sunkig, någorlunda ung kille öppnar. Bor här någon R.P? frågar jag tvivlande och han tittar på mig med rynkade ögonbryn och ser väldigt skeptisk ut, men säger att ja, här bor en R.P,, varpå han går för att hämta honom. Det är här, mimar jag till pappa och nickar på huvudet, samtidigt som jag viftar lite med ögonbrynen och pekar in. Pappa vinkar tillbaka och kör därifrån. Jag står i hallen och börjar ta av mig skorna, samtidigt som en liten tjej står i vardagsrummet och stirrar på mig, vilket jag finner väldigt konstigt, med tanke på att han faktiskt inte har någon lillasyster i den åldern. Killen kommer tillbaka med någon jag aldrig sett förr. Eh.. Är det du som är R.P....? frågar jag och känner färgen stiga i ansiktet. Ja, svarar han. Oj... då har jag nog... hamnat fel...

Årets värsta:

Johanna, helt klart. Jag förstår inte hur man kan sparka på någon som ligger, och särskilt inte när man är fler. Och särskilt inte i huvudet. Och det blir ännu värre när personen som ligger ner faktiskt är tjej. Fy fan. Jag blir mörkrädd.

Årets jobbhändelse:

Världen är suddig och jag håller mig krampaktigt fast i den stillastående trucken, samtidigt som jag halvsitter ner och väntar på nästa anfall. Jag andas snabbare och snabbare och efter en djup inandning håller jag andan och försöker kväva även nästa, varpå hela kroppen skälver till och jag hamnar ännu längre ner mot golvet. Någon kommer rusandes mot mig och jag känner att det är bra med nysattacker, så jag reser mig upp och ser min chef. "Herregud, Linnea!! Hur mår du?! Vad hände?!" Hände? Jag nös. Jag gillar inte att spraya ner allt i min närhet, men efter att ha skrämt livet ur chefen som trodde att jag höll på att dö, kom jag fram till att jag nog inte borde försöka kväva mina nysningar.

Årets blogg:

Min egen. Självklart! De som säger att det är Blondinbella har fel. Bara för att hon har fler läsare och sponsorer betyder det inte att det är hennes som är årets blogg. Jag kan minsann sponsra mig själv och gå runt ändå (..med mina två trogna läsare). SLÅ DET!

Årets soffpotatis:

Benen känns tunga som bly och långt, långt därframme skymtar kortlinjen. Konstgräs, konstgräs så långt ögat når och jag inser att jag är allergisk mot konstgräs, eftersom jag känner metallsmak i munnen, samtidigt som någon har knutit igen min luftstrupe, så att jag inte får tillräckligt med luft. Jag andas så tungt så att det känns som att hela Förslöv borde höra mina andetag, och den där förbannande runda, vita saken framför mina fötter lever sitt eget liv  och gör att jag måste springa minst dubbelt så långt.

Stolt basunerar jag ut att jag har börjat på fotboll igen och att jag minsann ska bli vältränad och superduktig, men efter några katastrofala träningar där jag mer eller mindre snubblar på bollen och halvt kräks efter att ha sprungit tjugo meter inser jag inte spelar på hemmaplan, och kryper hem för att kurera mig mot träningsvärken i sisådär några år.

Årets måltid (eller kanske fjolårets):

Årets måltid blir helt klart pizzan jag och Matilda tryckte i oss. Osten var jättegod, även om den inte smälte och fortfarande var smulig och knaprig efter att ha varit i ugnen tjugo minuter längre än vad den egentligen skulle vara. Den hade tydligen varit i frysen ungefär ett år längre än vad den skulle ha varit också..

Årets läskigaste:

En halv lins, där den andra halvan sitter kvar någonstans i ögat. Läs "Obehag" (2008-01-23) för en längre redogörelse.

Årets citat:
- Oj, vilka stora tänder..
 - Tyst Maurice!! Nu har du förolämpat missfostret!!
                     och..
- Vill du ha svamp?

Årets personlighet:

Bildläraren Jerker. Han måste vara den mest ogillade läraren på skolan, men jag tycker att han är helskön! Jag kommer aldrig att glömma lektionen när vi skulle rita porträtt och varken fick lyfta pennan eller titta på pappret, och tvingades förbruka en halv regnskog, eftersom vi skulle göra femtioelva försök. Det bästa var att två personer fick IG på uppgiften. Hur kan man ge IG på en sån uppgift? Nä, Jerker är i en klass för sig. Cred till Matilda H som skämtade och faktiskt lyckades få honom att skratta.

"Det här ser ut som en mindre arg version av Hitler"

... och när han väl försöker ge en komplimang...:

"Här ser man att det börjar likna mig"

"Det där är Leonora"

Årets pappa:

Ett utdrag ur süsterüsters blogg (http://www.matildaborgcrantz.blogg.se/) beskriver detta bäst:
"Jag hade ett av mina "jag är sötast i världen"-anfall och satt och frågade pappa om han fick många komplimanger för sin söta bebis när jag var liten, och vet ni vad han svarar?!
- Alltså, jag är ju den enda som är ärlig. Bebisar är ju skitfula!
Jag tappar hakan och Linnea gapskrattar. Jag frågar om han tycker att Måns (vår kusin) är ful och han fortsätter:
- Nej, alltså de blir ju söta efter ett tag. När de fått form, men innan dess är de ju bara som små amöbor. 
Sedan säger jag att tänk vad hemskt det hade varit om han och mamma hade fått ett barn som vad missbildat också, eftersom han tycker att de är fula som "normala" bebisar. Då säger han: 
- Vi fick ju Linnea."

Årets teater:

Skogens konung och släkten Borgcrantz's stolthet, älgen, äntrar scenen och vi håller alla andan. Nu, det är nu, nu gäller det. Den stolta älgen tittar först åt ena hållet, och skogens övriga invånare som tagit plats bakom henne duckar. Älgen vänder huvudet åt andra hållet och djuren på andra sidan dukar och böjer sig ner för att inte få hennes stora horn i huvudet. Älgen är hur bra som helst. Skogens konung. Jajamensan.

Johanna spelade älg i Klaes Klättermus och hela familjen Borgcrantz var på plats för att beskåda vår teaterapa (teaterälg?). Nervositeten var påtaglig när Johanna skulle iväg på premiären, vilket är fullt förståeligt. Fyra repliker - vad kan gå fel? Alla fyra repliker, that is. Förra gången hon spelade teater hade hon en replik, vilken hon glömde. Men allt gick bra och hennes solo var ännu bättre. Broadway nästa!

Årets Luciafirande:
Familjen Borgcrantz firar Lucia: Johanna tjurar för att hon inte fick någon bra plats, pappa håller på att välta krubban och mamma placerar sig långt ifrån oss, där den officiella anledningen är att hon inte får plats på bänkraden*. Men någon saknas! Vem? 5 poäng till den som gissar rätt!

Dörrarna öppnas och alla vänder sig om för att få en skymt av ett Luciatåg som kan få en att tappa andan. Den vackraste och längsta av dem alla går först, och jag blir stolt över att det är min syster som har kronan på huvudet och det röda bandet i midjan. Men vad nu? En meter, två meter, tre meter.. Matilda springer fram längs gången och lämnar sitt luciatåg långt bakom sig. Håret på åskådarna som sitter längst ut mot mittgången fladdrar till av vinddraget när hon ångar förbi och vi försöker få en skymt av henne där hon försöker slå världsrekordet på 100 meter. Hon placerar sig längst fram och väntar in sitt luciatåg, varpå de kör igenom den vanliga repertoaren. Gå långsamt Matilda, försöker jag tänka över till henne, men vi har inte tränat på telepati och hon springer än en gång mot dörrarna. Det visade sig att det droppade stearin i håret - inte att hon hade en blåslampa i rumpan. Men det var väldigt fint och Matilda var en fin Lucia. Jag hade också sprungit om hett stearin hade droppat i mitt hår. Sådan lillasyster, sådan storasyster, eller något. Jag har bara aldrig fått chansen att springa längs med mittgången. Jag får nog göra det utan publik.

* Nu låter det som att mamma har ätit alldeles för mycket julmat, men det var inte hennes fel. Inte mitt heller, ska tilläggas. Det var helt enkelt bänkraden som var för liten.